Irländsk fotboll: Straffdrama i Prag och den långa vägen tillbaka för Boys in Green
Det finns en speciell sorts tystnad som sänker sig över en pub när det händer. Du vet vilken jag menar. Det är inte tystnaden efter en misslyckad passning eller ett taktiskt avbrott; det är den där tunga, magpumpande tystnaden som följer efter en förlust i straffläggning. För oss som följer irländsk fotboll med en nästintill religiös hängivenhet var igår kväll i Prag ett sådant ögonblick. VM-drömmen är inte bara uppskjuten – den är över, åtminstone för de närmaste åren, och det svider på ett sätt som bara en straffläggningsförlust kan göra.
Jag har följt Irlands herrlandslag i fotboll tillräckligt länge för att veta att vi aldrig gör det enkelt för oss. Men även med vår mått mätt var 2–2-matchen som tvingade fram förlängning, följt av den brutala 4–3-förlusten mot Tjeckien på straffar, en berg-och-dalbana som gjorde en yr. Heimir Hallgrimssons lag visade verkligen karaktär när de kämpade sig tillbaka inte bara en, utan två gånger. För ett ögonblick, efter den andra kvitteringen, kunde man nästan känna hur fördelarna skiftade. Man kunde känna tron på läktarna, och här hemma i Nya Zeeland kunde man höra jublet genom laptopsens högtalare i takt med att spänningen steg. Men till slut gick strafflotteriets nyckfulla lott emot oss. Det är ett grymt, grymt sätt att åka ur.
Den större bilden utanför den gröna tröjan
Men här är grejen med den irländska fotbollsidentiteten – den handlar aldrig bara om ett lag, ett resultat eller en besvikelse. Passionen går mycket djupare än herrlandslaget, även en kväll som denna. När vi pratar om fotbollen på den gröna ön pratar vi om ett helt ekosystem som är lika komplext och intensivt som rivaliteten mellan ett nord- och sydöderby.
Ta till exempel Nordirlands herrlandslag i fotboll. Medan vårt fokus ligger på Irlands väg till VM-kval, kan man inte blicka över fotbollslandskapet utan att också nämna de vita och gröna i norr. Deras egen resa går alltid parallellt med vår, en ständig källa till prestige och vänskapliga (och ibland mindre vänskapliga) diskussioner. Sedan har vi den inhemska ligan, Northern Ireland Football League, där karaktären formas i kalla tisdagskvällar och spelare byggs som så småningom kliver ut på den internationella scenen.
Och låt oss vara ärliga, om man verkligen vill prata om passion ska man titta på damerna. Ladies All-Ireland Football är något helt annat. Det är äkta, det är hänsynslöst, och det känns ofta som den renaste formen av sporten på ön. Medan herrarna slickar sina sår ikväll, laddar damerna upp för en ny säsong där intensiteten aldrig avtar.
Vad händer nu?
Så, var lämnar detta oss? När jag vaknar i Nya Zeeland i morse känns det lite som morgonen efter en lång utekväll. Huvudet värker lite, man spelar upp stunder man önskar att man kunde ändra på, men man letar redan efter nästa match. Det är förbannelsen med att vara supporter.
För Republiken innebär detta resultat ett rejält bakslag. Att missa ett mästerskap är alltid en käftsmäll för FAI:s ekonomi och lagets utveckling. Men ljusglimten, om man desperat letar efter en, är framväxten av några unga spelare som klev fram i Prag. De gömde sig inte. När pressen var som störst i den andra halvleken spelade de med en frihet som antyder att nästa säsong av All-Ireland Senior Football Championship i GAA kan få hård konkurrens om dramat.
Framöver handlar vägen om att skapa kontinuitet. Vi kan inte bara förlita oss på heroiska upphämtningar; vi måste bygga ett system som gör dem mindre nödvändiga. Men det är en diskussion för en annan dag. Just nu är det här jag tar med mig från detta senaste kapitel i sagan:
- Strafförbannelsen är verklig: Det är inte bara vi, eller hur? Historien om irländska straffläggningar är ett spökhus. I natt har ytterligare ett spöke lagts till samlingen. Men man måste ändå ge killarna beröm för att de klivit fram. Det kräver stake att ställa upp i den hetluften.
- Stödet är oslagbart: Även klockan 03.00 här i Nya Zeeland satt den irländska expat-gemenskapen klistrade vid sina skärmar. Oavsett om du är i Auckland, Wellington eller en liten stad på Sydön, så förenar den gröna tröjan oss. Stämningen i Prag lät helt elektrisk, och du vet att supportrarna gav allt.
- Vi reser oss igen: Inom irländsk fotboll lär man sig att ta smällarna. Vi dammar av oss. Fokus kommer att skiftas tillbaka till Nations League, och så småningom till EM-kvalet. Cykeln av hopp och förtvivlan börjar om igen.
Det är en tuff morgon att vara irländsk fotbollssupporter. Jag kommer förmodligen att kolla på höjdpunkterna senare, bara för att se de där två målen igen, och sedan tvinga mig själv att se straffarna. Det är en form av masochism som vi alla känner till. Men det vackra med den här sporten, speciellt i vår del av världen, är att hoppet aldrig riktigt dör. Det kan få sig en omgång, men det dör aldrig. Skål för nästa kvalkampanj. Sláinte.