Rouzbeh Parsi om kriget: USA naivt, Israel vill se Iran kollapsa
Det har varit ett par dygn som omdefinierar Mellanöstern. När röken nu lättar över Teheran och robotarna tillfälligt tystnat står vi inför en ny realitet. En realitet där USA och Israel gemensamt har genomfört det man kallar en "förebyggande attack" mot Iran, och där ayatollah Khomeinis efterträdare, Ali Khamenei, bekräftats död. För att förstå vidden av detta, och framförallt för att kunna sia om vad som kommer härnäst, finns det ingen jag hellre vänder mig till än Rouzbeh Parsi.
En röst i stormen
I en tid när desinformation och propaganda flödar från alla håll är behovet av skarpa, oberoende analytiker större än någonsin. Rouzbeh Parsi, verksam vid Lunds universitet och med ett förflutet som programchef på Utrikespolitiska institutet, har under decennier byggt upp ett anseende som en av de mest insiktsfulla rösterna om persisk politik. Hans analys är inte de snabba tvärsäkra twitterutropens, utan den långsiktige regionkännarens. Det är ingen slump att hans namn flitigt cirkulerar i redaktionsrummen så fort läget skärper sig. Det är just nu, när bomberna faller, som vi behöver hans lugnande men samtidigt oroväckande klarsyn.
Det som slår mig när jag lyssnar på Rouzbeh Parsi i de senaste dagarnas kommentarer är hans förmåga att dissekera den västliga alliansens sprickor. För även om Donald Trump och Benjamin Netanyahu står sida vid sida i retoriken, så är deras slutmål allt annat än identiska. Det är här den verkliga analysen börjar, långt bortom den politiska slagdängan om "regimskifte".
Två vägar mot samma mål – eller?
I sitt tal från Mar-a-Lago var Trump tydlig med att man ska "utplåna Irans flotta" och "jämna robotindustrin med marken". Men när man lyssnar på vad Rouzbeh Parsi faktiskt säger, framträder en mer nyanserad bild av Washingtons strategi.
- USA:s naiva dröm: "Amerikanerna kan nog tänka sig en annan regim", konstaterar Parsi, "och är kanske naiva nog att tro att de kan åstadkomma det bara genom att bomba från luften". Det är en klassisk amerikansk fantasi: att man med kirurgiska precisionanfall kan hugga huvudet av en hydra och sedan se en demokratisk, västvänlig fenix resa sig ur askan. Det fungerade inte i Irak, och det kommer inte att fungera i Iran.
- Israels cyniska realism: Israel däremot, menar Rouzbeh Parsi, är inte ute efter ett skifte. De är ute efter regimförstörelse. "De vill att den här regimen försvinner, [...] ett strategiskt kaos är mer användbart för Israel än att en ny sammanhållande politisk elit tar makten", förklarar han. För Tel Aviv är en sönderbombad, fragmentiserad granne som sjunker in i inbördesstrider ett betydligt mindre hot än en ny, kanske nationalistisk, centralmakt som fortfarande har ambitionen att utmana Israel.
Denna klyfta i strategi är en tickande bomb i sig. Frågan är hur länge alliansen håller när dammet väl har lagt sig och de två nationerna börjar fiska i samma grumliga vatten.
En ifrågasatt expertis mitt i brinnande krig
Det vore naivt att inte nämna den kontrovers som under det senaste året har omgärdat Rouzbeh Parsi. Hans avgång från UI 2025 efter en utredning om hans kopplingar till det Iran-vänliga nätverket IEI har naturligtvis satt spår. Utredningen fann inga bevis för att han var en del av en statsstyrd påverkanskampanj, men man konstaterade att hans brist på transparens var oförenlig med hans roll på institutet. Detta är allvarliga saker som är viktiga att ha i åtanke. Man kan kalla det en fläck på cv:t, eller en påminnelse om att Iran-experter ofta rör sig i en gråzon mellan akademi och diplomati där lojaliteter kan ifrågasättas.
Trots detta, eller kanske på grund av detta, är hans röst just nu mer relevant än någonsin. Det faktum att han fortfarande anlitas som senior rådgivare och flitigt syns i de största nyhetssändningarna visar att hans kunskap väger tungt i vågskålen. Mitt i kriget, när Irans öde står på spel, är det hans djupa förståelse för det persiska samhällets nervtrådar vi behöver, snarare än rena ideologiska renhetsbetyg. Det är en balansgång som varje redaktion i det här landet just nu tvingas göra.
Vad händer nu? Scenariot vi inte pratar om
Med Khamenei borta och IRGC:s ledarskap decimerat befinner vi oss på helt okänt territorium. Protesterna som skakade Iran så sent som i januari visade på ett folkligt missnöje, men frågan är vad som väger tyngst i kristid: hatet mot regimen eller hatet mot angriparen. Rouzbeh Parsi har tidigare påpekat att Iran har kapacitet att "öka kostnaderna" för USA och Israel via sina ombud och robotar, även om luftförsvaret i princip är obefintligt.
För oss som följer regionen handlar det nu om att titta på tre saker:
- Maktvakuumet: Vem tar egentligen över i Qom och Teheran? Kommer IRGC att hålla ihop, eller splittras det i falanger?
- Hizbollahs nästa drag: De är inte längre Irans främsta försvarslinje, säger Parsi, men i ett fullskaligt krig kan de tvingas välja sida.
- Europas tystnad: Rouzbeh Parsi påpekar syrligt att européerna "antagligen mest att låtsas som om det regnar, eftersom de generellt sett också vill att den islamiska republiken ska försvinna". Det är en obekväm sanning för Stockholm och Bryssel.
Det här är en ny era. Och för att navigera i den behöver vi fler som vågar tänka högt, som vågar vara komplexa och som kan se bortom nästa dygnet-runt-nyhetscykel. Rouzbeh Parsi är en av de få som kan fylla den rollen. I skuggan av bomberna, där den politiska kartan ritas om, är hans analys viktigare än någonsin.