Donald Trumps andra akt: Tullar, Epstein-eko och "showen" fortsätter
I morse var Donald Trump i farten igen och skickade iväg en ström av inlägg från Ovala rummet som fick diplomatiska kablar att surra från Dublin till Doha. Medan vapenvilan i Mellanöstern börjar nötas ut i kanterna och europeiska ledare kämpar för att samordna ett svar i Bryssel, gjorde den 47:e presidenten en sak kristallklar: hans andra mandatperiod handlar inte om att skruva ner volymen – det handlar om att skruva upp den, oavsett konsekvenserna.
För oss här i Irland känns oljudet mycket närmare än 3 000 mil bort. Vi har varit med om handelskrigen förut – våra nötköttsbönder och whiskydestillerier bär fortfarande ärren från den förra omgångens transatlantiska tulltaxe-pingis. Men tullarna under Trumps andra mandatperiod ser ut att bli ett helt annat odjur. Viskningarna från Washington pekar på en ny 25-procentig tull på europeiskt stål och aluminium redan nästa månad, med hot om sektoriella tullar på bilar och läkemedel hängande som ett svärd över EU. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez, som nyss kommit från ett möte med NATO-allierade, fångade stämningen i Bryssel när han sade: "Vi måste stå enade och fasta." Ädla ord. Men räcker enighet mot en president som behandlar tullar inte som ekonomisk politik, utan som underhållning i bästa sändningstid?
Och så är det skuggan som vägrar försvinna – relationen mellan Donald Trump och Jeffrey Epstein. Förra veckans offentliggjorda domstolsdokument, en del av en långdragen juridisk saga, har återigen fört upp kopplingen i rubrikerna. Gamla flygloggar, vittnesmål och bilder från tidigt 2000-tal granskas på nytt. Donald Trump Jr. var snabb att avfärda det hela i ett TV-framträdande nyligen, och kallade det "gammal skvaller som grävs upp för klickar". Men för många människor är bilderna av Trump och Epstein som skrattar tillsammans på Mar-a-Lago ett outplånligt minne – en påminnelse om att i Trumps närhet är det personliga och det politiska för evigt sammanflätade.
Denna ständiga suddighet av gränser är anledningen till att The Donald Trump Show – en term som blivit synonym med hans unika blandning av reality-TV-instinkt och cynisk maktpolitik – nu är djupt inne i sin andra säsong. I rollistan syns Don Jr., Eric och en aningen mer tillbakadragen Ivanka, medan handlingens vändningar fortsätter att komma: att dra sig ur ännu ett FN-organ ena veckan, för att nästa vecka lansera en bisarr plan om att "köpa tillbaka" Panamakanalen. Det är kaotiskt, det är oförutsägbart, och det är precis så hans bas vill ha det. Vi andra får titta på, med popcorn i handen, och hoppas att efterspelet inte hamnar på vår egen trappa.
I Mellanöstern ser den bräckliga vapenvila som medlades i våras allt skakigare ut för varje dag. Trumps sändebud har pendlat mellan Riyadh och Tel Aviv, men presidentens egna offentliga krav på en "total, avgörande seger" – som ekar hans retorik från Afghanistan-eran – får diplomater att rycka sitt hår. Kontrasten till Joe Bidens mer multilaterala, alliansorienterade approach skulle inte kunna vara större. För Europa, som i flera år försökt bygga upp en sammanhållen Medelhavspolitik, är det som att se någon kasta en tändsticka in i ett rum fullt med gamla tidningar.
Så vad innebär då allt detta specifikt för Irland? Låt oss bryta ner den lokala påverkan:
- Nötkött och mejeriprodukter: Livsmedelssektorn, vår största inhemska industri, står i skottlinjen. Om Trump inför jordbrukstullar kan irländska bönder drabbas av förluster på upp till 500 miljoner euro över en natt.
- Läkemedel: Vår enskilt största exportvara till USA är läkemedel – tänk på alla de Pfizer- och Johnson & Johnson-produkter som tillverkas här. En tull på 25 procent skulle svida rejält.
- Teknik och digitala tjänster: Den långvariga tvisten om skatten på digitala tjänster försvinner inte. Trump har redan hotat med vedergällning mot franskt vin; irländska dataservrar kan bli nästa på listan.
I slutändan, när The Donald Trump Show rusar mot sin nästa reklampaus, befinner sig Irland fast på första parkett. Vi kan inte byta kanal, och vi kan inte låtsas att handlingen inte berör oss. Allt vi kan göra är att förbereda oss på vändningarna, hålla linjerna till Bryssel öppna, och hoppas att manusförfattarna inte dödar våra favoritkaraktärer. Med den här rollistan är dock finalen aldrig, aldrig förutsägbar.