Jürgen Habermas död: slutet på en era för filosofin och vårt sätt att tänka kring demokrati
Nyheten kom under lördagskvällen, först som en viskning i de tyska tidningarna, sedan överallt: Jürgen Habermas finns inte längre. Den tyske filosofijätten, den sista stora namnet inom Frankfurtskolan, avled vid 96 års ålder. Och även om han bodde i Starnberg utanför München, kändes hans tankar alltid nära, även här i Sverige. I varje diskussion om Europa, i varje debatt om integration eller public service, fanns en bit av Habermas närvarande.
Ett liv mellan böckerna och tidens brännpunkter
Den som säger Habermas, säger Philosophische Texte. Generationer av studenter – även i Stockholm, Lund och Uppsala – har kämpat med dem och formats av dem. Hans tidiga verk om offentligheten, Strukturwandel der Öffentlichkeit, är fortfarande grundläggande för den som vill förstå vad som går snett med sociala medier och polarisering. Men han var ingen som stannade i elfenbenstornet. När jag för flera år sedan var i Berlin, hörde jag en äldre kollega berätta om hur Habermas under 80-talet debatterade med Foucault, och senare med slutackord om den tyska återföreningen. Han stod fast vid den rationella dialogen, vid det bättre argumentet. I en tid av skrikande och twitterande var han en fyrbåk för förnuftet.
Mer än bara en tysk tänkare
Hans inflytande sträckte sig längre än filosofin. I handboken Femtio Nyckeltänkare inom Internationella Relationer står han sida vid sida med politiska storheter som Morgenthau och Kissinger. Varför? Därför att hans idéer om kommunikativt handlande och konsensusens kraft utgjorde ett alternativ till den kallsinniga realpolitiken. Han trodde att länder, liksom människor, kan samtala med varandra och genom argument nå en gemensam insikt. Utopiskt? Kanske. Men ändå drivkraften bakom den europeiska enandeprocessen, som han alltid försvarade med lidelse.
Under de senaste åren publicerades fortfarande tjocka volymer från hans hand. Tänk till exempel på Auch eine Geschichte der Philosophie, den magnifika översikten där han granskade hela den västerländska filosofin i ljuset av sin egen tro på det kommunikativa förnuftet. Det är som om han in i det sista fortsatte dialogen med det förflutnas stora tänkare. Och så fanns den där fantastiska boken av en dansk kännare, Fyrvaktaren vid Förnuftet. Om Jürgen Habermas, som visade hur han var en ledstjärna för hela Europa.
Konsensus och dissensus: demokratins hjärta
Det som gjorde hans tänkande så speciellt var att han aldrig fastnade i enkla motsättningar. I sitt arbete om konsensus och dissensus förklarade han att en sund demokrati behöver båda delarna: strävan efter samförstånd, men också rätten till avvikande åsikter. Det är en lärdom som här i Sverige, med vår tradition av samförstånd och kompromisser, känns ända in i märgen. De bästa samtalen på kalasen, i pubarna eller i riksdagen, är de där vi för ett ögonblick slutar skrika och verkligen lyssnar. Det är Habermas arv.
På sociala medier strömmar reaktionerna in. I och med hans död är det som om alla stannar upp och begrundar vad vi förlorat med honom. Men också: vad han har gett oss. Hans verk består. Det står i akademikers bokhyllor, i studenternas anteckningar, och – viktigare – i sättet vi umgås med varandra. Den ideala samtals situationen kommer alltid att förbli ett ideal, men Habermas har lärt oss att fortsätta sträva mot den. Och det, just det, är kanske den största hyllningen.
In memoriam
- Jürgen Habermas (1929-2026) var en tysk filosof och sociolog.
- Han var den främste företrädaren för den andra generationen av Frankfurtskolan.
- Hans centrala begrepp: offentlighet, kommunikativt handlande, konsensus och dissensus.
- Inflytelserik in i det sista, med sentida publikationer som Auch eine Geschichte der Philosophie.
- Hans tänkande genomsyrade de svenska universiteten och den offentliga debatten.
Vi kommer att sakna honom. Men så länge vi fortsätter att samtala med varandra, finns han kvar hos oss.