Pojke i Wellington fick skörbjugg: Ett modernt fall av "sjörövarsjukan"
Man kan lätt förlåtas för att tro att skörbjugg var något som bara drabbade sjörövare på den tiden då träskepp och skeppskex var vardag. Men förra veckan fick en familj i Wellington en diagnos som känns tagen direkt från 1700-talet: deras femårige autistiske son, som levt på en diet bestående av kyckling och kakor, hade insjuknat i fullt utvecklad skörbjugg.
Det är en sådan berättelse som får en att stanna upp mitt i en tugga. Pojken, precis som många andra inom autismspektrat, hade extrem matvägran – ingen frukt, inga grönsaker, bara de två basvarorna. Och även om hans föräldrar trodde att de höll honom mätt, skrek hans kropp tyst efter C-vitamin. Resultatet? Blödande tandkött, blåmärken och så svår bensmärta att han slutade gå. Klassiska tecken man kan läsa om i historieböckerna, eller kanske i Frozen in Time: The Fate of the Franklin Expedition, om de stackars män som troligen dog av samma brist i den arktiska isen.
Inte bara ett historiskt minne
Läkarna på Wellingtonsjukhuset var chockade. Skörbjugg är så ovanligt nuförtiden att det ofta missas – det kallas för en "bortglömd sjukdom". Men när de väl tog blodprover och såg de näst intill obefintliga C-vitaminnivåerna föll bitarna på plats. De bläddrade till och med i Images in Clinical Medicine: Selections from The New England Journal of Medicine, där man kan se de typiska korkskruvshåren och perifollikulära blödningarna som bekräftar diagnosen. Det är en bild man inte glömmer.
Pojkens fall är inte heller isolerat. Barnläkare säger att de ser fler barn med konstiga näringsbrister, särskilt de med sensoriska problem. Det får en att tänka till: vi skrattar åt sjörövarklichéer – de där skörbjuggiga rötäggen i böcker som The Pirate Cruncher, som alltid skriker om "skörbjuggshundar" – men den verkliga sjukdomen är inget att skämta om. Den är smärtsam, försvagande och helt möjlig att förebygga.
Vad du bör vara uppmärksam på
Om ditt barn är en kräsen ätare, särskilt om hen har autism eller sensorisk integrationsstörning, är det värt att hålla ett öga öppet. Skörbjugg presenterar sig inte med en papegoja på axeln; den smyger sig på långsamt. Här är vad du ska titta efter:
- Oförklarlig trötthet eller irritabilitet – ditt barn kan verka "lat" eller grinigt, men det kan bero på att kroppen kämpar.
- Blödande tandkött eller lösa tänder – även om de borstar regelbundet.
- Lätt att få blåmärken – de där mystiska lila märkena som dyker upp utan anledning.
- Led- och muskelsmärta – särskilt i benen, vilket ibland kan göra det svårt att gå.
- Grov, knottrig hud eller korkskruvshår – ett klassiskt tecken på att C-vitamin saknas.
Den goda nyheten? Det är extremt enkelt att åtgärda. Efter några veckor med C-vitamintillskott och lite kreativt smygande av kiwi i smoothies är pojken i Wellington redan på benen igen. Men det är en väckarklocka för oss alla. Vi tenderar att tänka på undernäring som något som händer någon annanstans, för människor i svältdrabbade områden. I verkligheten kan det hända i ditt eget vardagsrum, en chicken nugget i taget.
Så nästa gång du läser en godnattsaga – kanske till och med The Pirate Cruncher med sina färgglada sjöbusar – ta en stund att titta på ditt eget barns tallrik. Får de i sig någon färg? För de riktiga skörbjuggsskurkarna finns inte i sagoböckerna; de är de osynliga bristerna som smyger sig på våra barn när vi minst anar det.