Braunschlag, Slumming och den stora nostalgitrippen: Varför andras elände plötsligt gör oss lyckliga
Känner ni igen det? Den där känslan när man på kvällen promenerar genom centrala Wien, förbi de schicka lokalerna, och plötsligt tänker man: Allt var faktiskt bättre förr? Inte konstigt att alla just nu pratar om Braunschlag. Inte bara för att folket i den här fiktiva hålan vid tjeckiska gränsen fortfarande har äkta problem – som ett påstått miljonfynd eller en biskop som susar runt på motorcykel – utan för att den här platsen plötsligt tycks finnas överallt.
I ett av de senaste avsnitten av en populär österrikisk late-night-show, som som bekant alltid levererar den nödvändiga dosen svart humor på tisdagskvällar, var ämnet givetvis ständigt närvarande. De två programledarna tog som vanligt inte till några halvmesyrer och adresserade precis det som sysselsätter oss alla: Den där märkliga fascinationen för "slumming". Förr i tiden kunde man åka till Braunschlag över helgen för att se hur "bondläpparna" levde. Idag gör man samma sak, fast man behöver inte ens åka ända ut till Waldviertel – det räcker med att slå på tv:n.
Proletärpoesins återkomst
Det är nästan en konstform: Den inhemska televisionen har på senare år haft en otrolig framgång när det gäller att skildra det så kallat "enkla" livet. Men se upp, det är inget hån. Det är en kärleksförklaring. När det rapporteras om Oscarsgalan på tv – och att det var en stenhård kamp i år, det påminde en viss Moschen oss om häromdagen i ett aktuellt program – så är vi hälften så intresserade av det som av frågan om vad Braunschlag-karaktärerna kommer att skaffa för nya traditionella dräkter härnäst.
I en Wien-tidning cirkulerade förra veckan en genialisk kommentar under rubriken "Förr var allt bättre". Och det är just det som är poängen: Braunschlag är ingen plats. Braunschlag är ett tillstånd. Det är längtan tillbaka till en tid då världen fortfarande var överskådlig. Då den största skandalen var att grannen inte byggt staketet rakt, och inte nästa globala kris.
Vad är egentligen detta "slumming"?
Begreppet slumming kommer ursprungligen från det viktorianska England. Rika snobbar begav sig då ner till slumkvarteren för att roa sig och få sig en lagom rysning. Idag gör vi alla samma sak, fast mycket mer subtilt. Och mycket mer österrikiskt. Handlingen går ut på:
- Förfallets estetik: Sjaskiga fasader, förvildade trädgårdar – vi finner idag detta "äkta" och "genuint".
- Främlingskap inför det egna: Vi skrattar åt dialekterna och egenheterna, men det är ett kärleksfullt skratt. Det är vår egen spegelbild, förvrängd men ändå igenkännbar.
- Sökandet efter enkelhet: I en komplex värld framstår livet i en fiktiv Braunschlag som uppfriskande enkelt. Korruption, småbrottslighet och gräl på krogen – det är problem som man fortfarande kan förstå och kanske till och med lösa.
Diskussionerna som dessa serier och reportage utlöser är enorma. Plötsligt sitter man på värdshuset och diskuterar inte längre pensionen, utan huruvida skildringen av Braunschlag ändå inte var lite väl klichéartad. Och just där visar sig genialiteten: Genom att prata om "slumming" och om hur vi ser ner på landsbygden, avslöjar vi oss själva som de verkliga filistrarna vi ibland är.
Oavsett om det gäller Braunschlag, grannarna i olika talkshows eller den senaste dokumentären om livet ute i förbundsländerna – trenden går onekligen mot självreflektion. Och det är bara bra. För den som inte vill känna igen sig själv har inte fattat ett dugg. Huvudsaken är att vi inte dömer oss själva för hårt. En gnutta humor måste man alltid ha.