Méchinaud-fallet: Nya utgrävningar återuppväcker mysteriet från julen 1972
I flera veckor har grävmaskinerna varit i gång på en avskild markplätt i Charente-Maritime. En ny vändning i regionens äldsta ouppklarade försvinnande: det om familjen Méchinaud, som försvann spårlöst en julaftonskväll 1972. För oss som alltid bott här väcker det en blandning av hopp och olust. Man trodde att den historien var begravd för gott, och nu börjar jorden plötsligt tala igen.
Julnattsmardrömmen 1972
För att förstå den känsla som nu griper tag i bygden måste man återvända till den där natten den 24 december. Yves Méchinaud, hans fru Marie-Thérèse och deras tre barn i åldrarna 4 till 10 år lämnar sitt hem i Pons för att fira med släkten i Saintes. De kom aldrig fram. Dagen efter hittas deras Renault 4L på en parkeringsplats, oskadd och med dörrarna låsta. Därinne ligger julklapparna, omsorgsfullt inslagna. Men av familjen själv syns inte ett spår. Som uppslukade av vinterdiset.
På den tiden var jag själv unge, men jag minns anslagen som sattes upp över hela departementet. Gendarmerna genomsökte skogarna, dragade floden Charente, förhörde hundratals personer. Inget. De vildaste teorierna florerade: iscensatt bilolycka, planerad flykt, uppgörelser i undre världen... Men ingen ledtråd gav någonsin resultat. Fallet blev vad man kallar ett cold case, ett av dessa rättsliga mysterier som ligger och skräpar i arkiv och minnen.
Varför dessa nya utgrävningar just nu?
Sedan början av hösten är utredarna tillbaka på fältet. De koncentrerar sina sökningar till ett specifikt område, ett par kilometer från platsen där bilen hittades. Det viskas om att spetsteknik (som markradar) har gjort det möjligt att upptäcka avvikelser i marken. Kanske har också ett vittne, efter alla dessa år, bestämt sig för att tala. I sådana här fall lossnar alltid tungorna till slut på de gamla.
Här är vad vi vet om de pågående sökningarna:
- Vem gräver? Ett team gendarmer specialiserade på gamla försvinnanden, med hjälp av arkeologer och marktekniker.
- Var? På ett skogsparti nära kommunen Montils, som aldrig genomsöktes ordentligt på 70-talet.
- Varför just nu? Officiellt har "nya omständigheter" tillkommit i utredningen. Vissa talar om en rad indicier som kunnat sammanställas tack vare vittnesuppropet för två år sedan.
Jag var uppe vid utgrävningarna i förra veckan. På plats stod de lokala grabbarna och såg på på håll, under tystnad. Många kände Yves Méchinaud, en fåordig men hederlig typ, eller hans föräldrar som väntade hela livet utan att någonsin få veta. Idag är det deras barnbarn som spanar efter minsta tygbit eller ben som grävmaskinerna kan få upp. Det är deras familjehistoria som grävs upp.
Ett hopp som återföds, även femtio år senare
Jag ska inte sticka under stol med att sannolikheten att hitta kroppar, och framför allt få svar, fortfarande är liten. Årstider, erosion och bebyggelse kan ha raderat spåren. Men det som slår en i fallet Méchinaud är envisheten i den lokala berättelsen. Här har man aldrig riktigt glömt. Varje gång man gräver en grund eller röjer en slänt, tänker man på dem. Därför är de här officiella utgrävningarna lite som hela traktens röst som kräver rättvisa.
Jag ska avsluta med detta: i de små byarna i Charente-Maritime har julen aldrig riktigt varit densamma sedan 1972. Man skålar, man öppnar paket, men det är alltid någon vars blick vandrar ut genom fönstret, som om man väntade på att den blå 4L:an till slut skulle dyka upp. Kanske kommer jorden den här gången att ge tillbaka vad den tog. Kanske kan Méchinauds familj äntligen få vila i frid.