Juan Miguel Zunzunegui: den mexikanske historiker som väcker het debatt om mestisering i Spanien
Har du lyssnat på radio eller bläddrat i en tidning de senaste dagarna, har du garanterat stött på ett namn som ekar högt: Juan Miguel Zunzunegui. Denne mexikanske historiker, med sin skarpa tunga och okonventionella teser, har lyckats med det som verkade omöjligt: att slänga upp locket på den gamla kontroverslådan om erövringen och mestiseringen, precis när ämnet tycktes vara begravt under lager av politisk korrekthet.
Det Juan Miguel Zunzunegui säger är inget nytt för den som följer hans verk, men här i Spanien har det slagit ner som en bomb. Hans premiss är både enkel och provocerande: dagens Mexiko kan inte förstås utan Spanien. Men hör och häpna, han säger det inte med segervissa tonfall, utan med blicken hos en biolog som observerar ett unikt experiment. För honom är den spanskt-urfolkliga mestiseringen ett "unikt experiment i mänsklighetens historia", en sammansmältning som inte passar in i den samtida rasismens snäva synsätt. Utan Spanien, menar han, hade detta experiment aldrig ägt rum.
Mestiseringens 'unika experiment'
I sina framträdanden har Zunzunegui fällt kommentarer som får en att fundera. En av dem, som det har pratats mycket om, är den om att "medan mexikerna (aztekerna) levde i sin glansperiod, var Spanien fortfarande kvar i förhistorien". En provokation, javisst, men med en kärna av obekväm sanning: de stora förcolumbianska kulturerna utvecklade samhälleliga och arkitektoniska komplexiteter som imponerar. Hans huvudtes går dock djupare: denna värld mötte en annan, den spanska, och ur denna kollision föddes något som varken är det ena eller det andra, utan en tredje sak: den mestiserade identiteten.
För historikern är det lika absurt att förneka det spanska inflytandet som att försvara den mest förlegade svarta legenden. Och här har hans ord fått ett oväntat eko i spansk politik.
Ayuso och 'ett civiliserat sätt att se på livet'
Som så ofta i dessa sammanhang smyger sig historien in i nuet och fångas upp av politiken. För bara några timmar sedan tog Isabel Díaz Ayuso, regionpresident i Madrid, avstånd från kungens ord och lanserade sin egen tolkning: Spanien förde till Nya världen "ett civiliserat sätt att se på livet". Detta uttalande, som många direkt kopplat till Juan Miguel Zunzuneguis teser, har återigen vänt upp och ner på debatten.
Det är inte så att Ayuso direkt citerar den mexikanske historikern, men det ligger i luften. Zunzuneguis resonemang om mestisering som något icke-rasistiskt, utan kulturellt, tycks ha gett vind i seglen åt dem som lyfter fram Spaniens civiliserande insats, samtidigt som det retar dem som ser det som en vitmålning av det koloniala våldet. Debatten är som ni förstår ett minerat fält.
Tre nycklar för att förstå Zunzunegui-skalvet
- Mestisering som stolthet, inte skam: För Zunzunegui är blandningen av blod och kultur mellan spanjorer och ursprungsfolk det utmärkande draget för Latinamerika och bör hyllas, inte döljas.
- Kritik mot rasism från båda håll: Historikern hävdar att begreppet "ras" är en modern konstruktion och att mestiseringen i Amerika var en mycket mer komplex process än ett enkelt maktövertagande.
- Ett förflutet som inte går över: Ayusos uttalanden visar att tolkningen av erövringen och kolonialtiden fortfarande är en temperaturmätare för den nutida politiska identiteten, både i Spanien och Mexiko.
Det fascinerande i sammanhanget är att Juan Miguel Zunzunegui inte är en politiker eller en vanlig debattör. Han är en historiker med decennier av forskning bakom sig, som sålt tusentals böcker och som vet hur man berättar historia så att den både smärtar och fascinerar. Och nu är hans namn på allas läppar, från radiodebatter till de mest ingående medieanalyserna.
Samtalet fortsätter under tiden. Var mestiseringen ett unikt experiment? Förde Spanien med sig ett civiliserat levnadssätt eller påtvingade man sin kultur med eld och svärd? Förmodligen, som med all riktig historia, är svaret varken svart eller vitt, utan i en intensiv mestiserad färg. Och Juan Miguel Zunzunegui, vare sig man vill det eller inte, har blivit den agitator som tvingat alla att se sig själva i spegeln.