Nathan Collins och The Seed of Freedom: Hur irländsk fotbollsanda går djupare än något resultat
Om du är den typen som bedömer en irländsk insats enbart efter siffrorna på resultattavlan, då har du helt missat poängen. Visst, torsdagskvällen i Amsterdam slutade med en förlust. Men där ute på planen, när jag såg Nathan Collins leda laget som en man besatt, tänkte jag inte på de två målen vi släppte in. Jag tänkte på en annan sorts kamp. Den som funnits i irländarnas blod långt innan den första bollen sparkades i League of Ireland.
Collins var magnifik. Kopplingen mellan Collins och irländsk fotboll handlar inte bara om en kille från Leixlip i den gröna tröjan; det handlar om att bära en tyngd som är tyngre än något Premier League-kontrakt. Det syntes i sättet han styrde backlinjen, sättet han kastade sig in i duellerna. Det är samma envisa, orubbliga anda som man läser om i Days in the Life: Reading the Michael Collins Diaries 1918-1922: From the Records of the National Archives, Ireland. Det var inte bara en fotbollsspelare som gjorde sitt jobb; det var en direkt koppling till Irländska självständighetskriget 1920-22. En vägran att vika sig.
Från Wolfe Tone till Wolverhampton
Det är en tråd som löper genom vår historia och knyter samman de mest osannolika punkterna. Ta de gamla hjältarna. När man ser på listan över Wolverhampton Wanderers F. C. spelare som gjorde resan till Black Country, är det en samling av irländsk kämpaglöd. Där hade du Robbie Keane, killen från Tallaght för vilken det var som en naturlag att göra mål för Irland. Men du hade också järnkaminerna. Paul Ince var kanske engelsman, men han förstod Molineux-rammet som så många av våra grabbar levde på. Sedan var det Kenny Miller, skotten som gav allt, och Mixu Paatelainen, den stora finnen som visste vad det innebar att slita. Till och med Iwan Roberts, walesaren, förde med sig den arbetarklassmentalitet som irländska fans alltid har respekterat. Alla var de en del av en berättelse, men rötterna? Rötterna finns här.
Och tala inte ens om Billy Wright (Footballer Born 1924). Den första spelaren att vinna 100 landskamper för England, men född i Ironbridge? Ironin är inte förlorad på oss. Det är en påminnelse om att spelet vi älskar alltid har varit en scen för identitet. För oss blir den identiteten tydlig i stunder som torsdagskvällen, eller i minnet av de som bar tröjan långt innan Premier League ens fanns.
Spökena från Belfast Celtic
För att förstå själen i irländsk fotboll måste man förstå dammet som lade sig för länge sedan. Jag talar om Belfast Celtic F. C. spelare. Namn som inte syns på tv:s höjdpunktsklipp, men namn som borde vara inristade i väggarna på varenda omklädningsrum från Dublin till Donegal. Män som Albert Edward (Ned) Weir, en hård som spik ytterback. Alec McCartney, Andy Kennedy (Footballer Born 1897), Arthur King (Footballer) och Bertie Fulton. Den klubben var inte bara ett lag; det var ett statement.
När man läser i gamla arkiv, som de man hittar i Dan’s Diary, får man en känsla för det. Det här var inte killar som spelade för en övergångssumma. De spelade för en gemenskap som var under belägring. När Belfast Celtic lämnade Irish League 1949 efter upploppen mot Linfield, slocknade en eld. Men det fröet? Det The Seed of Freedom som de talar om i historieböckerna? Det dog inte. Det gick bara under jorden.
Du ser det idag hos spelare som Nathan Collins. Du ser det i listan över irländska landslagsspelare som kom före. Det sitter i DNA:t hos:
- Robbie Keanes sena segermål som krossade engelska hjärtan.
- Paul McGraths stoiska briljans trots en personlig smärta bortom planen.
- Den rena, oförfalskade passionen hos Carl — för om du är från Irland och spelar fotboll, så vet du exakt vem "Carl" är. Hjärtat som slår.
Så visst, vi fick inte resultatet med oss i Wolverhampton Wanderers F. C. av internationella vänskapsmatcher, eller vad det nu är vi kallar de här Nations League-kvalmatcherna nu för tiden. Men jag gick från tv:n och kände mig stolt. För när Collins satte den där tacklingen i den 80:e minuten, handlade det inte om att stoppa en holländsk attack. Det var en vägran att ge efter. Det var 1922. Det var 1949. Det var varje irländsk anfallare som någonsin kämpat i ett Wolves-kit, från 1950-talet ända fram till vår tid.
Resultat kommer och går. Andan? Den är en permanent övergång. Och just nu är den i goda händer.