Sommartid på Nya Zeeland: Därför känns debatten om USA:s 'Atlantic Time' så bekant
Vi är bara ett par veckor ifrån den årliga ritual som delar nationen. Snart ställer vi tillbaka klockorna och byter bort de långa, lata sommarkvällarna mot löftet om ljusare morgnar. Den årliga debatten om sommartid pyr redan på pubar och arbetsplatser från Kaitaia till Invercargill. Borde vi inte bara välja en tid och hålla oss till den? Och i så fall, vilken?
Det är en diskussion vi har varje höst. Men i år har den gamla argumentationen fått en ny vändning, ända från andra sidan Stilla havet. Medan vi muttrar över att förlora den där timmen av kvällssol, försöker lagstiftare i den amerikanska delstaten Georgia genomföra en manöver så djärv att den känns som något vi själva skulle kunna hitta på här nere. De pratar inte bara om att avskaffa tidsomställningen; de pratar om att helt byta tidszon.
Georgias djärva drag: En lösning vi känner igen
Jag har följt detta noga härifrån. I åratal har USA haft sin egen version av vår huvudvärk med sommartid, med otaliga lagförslag om att införa permanent sommartid. Men Georgia? De har nu valt en helt annan väg. Enligt uppgifter från delstatskapitolium i Atlanta antog senaten nyligen ett lagförslag som inte bara växlar om klockan – det föreslår att flytta hela delstaten till tidszonen Atlantisk normaltid.
Tänk på det en sekund. Det motsvarar att vi på Nya Zeeland skulle tröttna på hela sommartidskarusellen och helt enkelt bestämma oss för att anpassa oss till Norfolk-öns tid. Permanent. Det är ett rejält maktspel.
Logiken är ganska sund ur deras perspektiv. Genom att flytta till Atlantisk tid skulle de i praktiken ha sommartid året runt, utan att behöva vänta på federalt godkännande för att avskaffa den halvårliga tidsomställningen. Det är ett smart sidledestänk som man måste respektera – om systemet inte låter dig krossa klockan, flytta då hela jäkla väggen den hänger på.
Därför känns det igen för oss nyzeeländare
För oss här nere är det här inte bara en lustig parent i amerikansk politik. Det berör själva kärnan i vår egen årliga debatt. Vi vet exakt vad de går igenom. Varje mars blir körerna högre: "Varför håller vi fortfarande på med det här?" Vi tittar på platser som inte ställer om sina klockor och undrar om vi bara håller fast vid en jordbrukstradition som inte är relevant för våra moderna, uppkopplade liv.
Georgiadiskussionen belyser också en viktig skillnad i hur vi närmar oss problemet. I USA trasslar debatten ofta in sig i handel mellan delstater och kaoset med att New York har en tid och en delstat strax intill en annan. Här i Aotearoa är vår isolering både en välsignelse och en förbannelse. Vi kan göra vad vi vill utan att ställa till det vid gränsövergångar till Australien – men det betyder också att vi inte har någon grannstat att härma när vi blir modiga nog att prova något nytt.
Det handlar också om att skifta sitt säsongsbetonade tänk. Jag har läst Kari Leibowitz bok, How to Winter: Harness Your Mindset to Thrive on Cold, Dark, Or Difficult Days, och den har fått mig att se på hela debatten på ett annat sätt. Det handlar inte bara om den där timmen solljus vi vinner eller förlorar; det handlar om hur vi mentalt förhåller oss till årstiderna. Vill vi "hoppa framåt" in i ett tänk med oändliga sommarkvällar, eller "backa tillbaka" och omfamna mysigheten i de mörkare månaderna? Georgias drag med Atlantisk tid är i grunden ett försök att lagstifta sig fram till ett permanent sommartänk.
Den globala tidstypen
Vi är förstås inte de enda som följer detta. Hela konceptet med brittisk sommartid är också under lupp i Storbritannien. Med några års mellanrum dyker liknande förslag upp i parlamentet om att avskaffa brittisk sommartid och övergå till något som liknar centraleuropeisk tid. Det är samma argument, bara med en annan brytning.
Så vilka alternativ har vi egentligen? Om Georgia visar en väg och Storbritannien en annan, var lämnar det Nya Zeeland? Som jag ser det har vi några val, och inget av dem är perfekt:
- Hålla kursen. Fortsätta som vi gör. Det är det vi känner till. Störningen är förutsägbar, och vi har alla tillräckligt smarta telefoner för att hantera omställningen åt oss. Gnället håller sig säsongsbetonat.
- Permanent sommartid. Göra som Georgia. Ställa fram klockorna på våren och sedan... aldrig ställa tillbaka dem. Fördelen? Oändliga kvällar för backyard cricket och strandutflykter. Nackdelen? Vintermorgnarna skulle vara kolsvarta nästan till 9 på morgonen för oss i söder. Lycka till att få ungarna ur sängen.
- Permanent normaltid. Det här är det alternativ sömnforskarna alltid förespråkar. Det anpassar vår inre klocka bättre till solen. Morgnarna är ljusare, men sommarkvällarna skulle bli mörka tidigt. Det är det "förnuftiga" valet, men ärligt talat, det känns som en uppoffring för de flesta av oss som lever för solnedgångarna klockan 21 i januari.
Slutsatsen
Just nu är vi kvar på samma gamla ekorrhjul. Vi kommer snart att ställa tillbaka klockorna, vi kommer att känna oss jetlaggade i en vecka, och sedan kommer vi att anpassa oss till vinterns rytm. Men om Georgia faktiskt lyckas med den här övergången till Atlantisk tidszon, kan du vara säker på att varenda politiker i Wellington som någonsin funderat på sommartid kommer att följa det hela mycket noga. Om en delstat i amerikanska södern kan byta hela sin tidszon för att fly från tyranniet med de två årliga tidsomställningarna, då borde väl åtminstone vi kunna föra en seriös diskussion utan att någon skriker "Men vi har alltid gjort så här!"
Tills dess sitter jag i soffan och njuter av mina sista veckor med kvällsljus, och hoppas i smyg att georgierna lyckas. För om de gör det, kanske – kanske – har vi en helt annan diskussion här nästa år vid den här tiden.