Maria Leissner lämnar politiken – och efterlämnar en skarp analys av svenskt demokratibistånd
Det är en av de där dagarna i svensk politik som får en att stanna upp. Maria Leissner, en av Liberalernas mest rutinerade och omdömesgilla profiler, väljer att kliva av efter omvalet i Stockholm. Beskedet kom igår, och även om det inte var en total överraskning för oss som följer partiet med lupp, så är det ändå en förlust för den politiska sakligheten. Leissner har alltid varit en röst som inte bara pratat om värderingar, utan faktiskt gjort något av dem. Hennes avhopp är, för att citera en förtrogen källa i partiet, ”smärtsamt smart” – men framför allt är det sorgligt.
För att förstå varför det här är en större nyhet än ännu en politiker som tröttnat på förtroendeuppdrag måste man backa bandet lite. Leissner är ingen vanlig kommunalpolitiker. Hennes namn är lika mycket förknippat med den internationella scenen som med landets interna partistrider. Många minns henne från tiden som generalkonsul i Istanbul eller som ordförande för Svenska FN-förbundet. Men det är hennes arbete med demokratifrågor som satt de djupaste spåren. För den som har följt den debatten är hon själva sinnebilden av den där sällsynta kombinationen: praktisk erfarenhet från krisområden och en teoretisk skärpa som få andra besitter.
En avgång som speglar ett parti i kris
Att Leissner lämnar just nu handlar inte bara om personlig utmattning. Det är symptom på något större. Hon är långt ifrån ensam om att hoppa av i protest mot den riktning som partiet tagit på senare tid. Flera andra ledamöter har under samma vecka valt att lämna sina uppdrag i förtroendevalda organ. Det handlar om en frustration över att den liberala kompassen – den som Maria Leissner alltid varit en garant för – har fått stå tillbaka för taktiska manövrar. När grundvärderingarna börjar gnissla mot partipiskan är det ofta de med störst integritet som blir de första att kliva av.
Jag minns själv en intervju med henne för några år sedan, där hon satt i ett soligt hörn på ett fik på Södermalm och pratade om just det här: att vara liberal i en tid när alla ropar efter enkelhet. Hon pratade om att demokrati inte är en slutstation, utan ett ständigt pågående arbete. Det är i det ljuset man måste läsa hennes senaste och kanske mest betydelsefulla bidrag till den offentliga debatten: rapporten ”Challenges to Democracy Building: Recommendations for a New Swedish Policy on Democracy Building”. Det är en text som borde läsas av varenda politiker som någonsin yttrat orden ”bistånd” eller ”värderingsgrund”.
- Rapporten slår hål på myten om att demokrati enkelt kan exporteras med byråkratiska mallar.
- Den pekar på ett systemskifte där Sverige måste bli bättre på att lyssna på lokala civilsamhällen snarare än att styra från huvudkontoren i Stockholm och Bryssel.
- Och den är smärtsamt tydlig med att dagens modell ofta missar målet – en kritik som får extra tyngd när den kommer från en person som Maria Leissner, som vet vad hon pratar om.
En röst som saknas i den svenska utrikesdebatten
Det är just därför hennes sorti från den politiska scenen känns så tung. Vi har gott om politiker som kan vara med i en partistyrelse. Vi har däremot en skriande brist på personer med Maria Leissners erfarenhet av att navigera mellan diplomati, människorättsfrågor och den svenska interna partibyråkratin. När hon nu lämnar är det inte bara ett mandat som försvinner, utan en institution. Hennes analyser, som hon förmedlat i otaliga utredningar och debattartiklar, är svåra att ersätta.
För oss som följer svensk politik är det här en påminnelse om att partierna håller på att förlora sin djupaste kompetens. När någon som Maria Leissner, med en karriär byggd på sakfrågor snarare än twitterflöden, känner att det inte längre är värt att stanna, då ska det ringa en varningsklocka. Liberalerna, och faktiskt svensk demokrati i stort, blir lite fattigare idag. Jag har sett många profiler komma och gå under mina år som redaktör, men det här avskedet känns annorlunda. Det är som när en erfaren lots bestämmer sig för att lämna bryggan mitt i en storm. Hon har gjort sitt, och det med den äran. Men frågan är vem som ska ta över när det blåser som värst.