Wayne Rooneys senaste utlåtande: Roy Keane-debatten, Gerrard och de "kompletta mittfältarna"
Det är något speciellt med ett lugnt landslagsuppehåll som får de gamla rävarna att prata, eller hur? Precis när man tror att debatten om vem som var den tuffaste, mest kompletta mittfältaren i Premier Leagues historia äntligen hade lagts ner – eller åtminstone förpassats till ett sena kvällsgräl på den lokala puben – då dyker Wayne Rooney upp och häller bensin på elden.
Det är fullt ös i The Wayne Rooney Show. Och hör här, när Wazza pratar, så lyssnar man. Inte bara för att han är den främste målgöraren genom tiderna för Manchester United och England, utan för att killen vet vad som krävs. Han delade omklädningsrum med flera av namnen han nu dissekerar. I ett nyligt avsnitt doppade han inte bara tårna i den gamla debatten om Roy Keane mot Steven Gerrard – han tog tag i den med båda händerna.
"Folk frågar mig om de bästa jag spelade med eller mot", sa Rooney och lutade sig tillbaka med den där bekanta, eftertänksamma blicken. "För mig börjar och slutar samtalet alltid med Roy i den defensiva rollen. Men Stevie? Han kunde avgöra en match på egen hand från mittfältet. De var olika typer av djur, men de dominerade på sätt som vi inte ser längre."
Det är en klassisk pubdiskussion, men det är sammanhanget som gör den så fascinerande. I åratal har Liverpool-fans pekat på Gerrards förmåga att dra ett lag genom en Champions League-final, medan United-fans – och resten av Irland, för att vara ärlig – försvarar Keanes inflytande som den ultimativa fältgeneralen. Rooney verkar landa i att det inte finns ett rätt svar, men däremot en exklusiv klubb. En klubb som han menar bara har fem medlemmar.
Det är här Wayne Rooney's Street Striker-mentaliteten kommer in – den där instinkten att urskilja rå, obestridlig kvalitet. Han hävdade att det i Premier Leagues historia bara har funnits fem "kompletta mittfältare". Han nämnde Keane och Gerrard, så klart. Men sedan kom han med en överraskning som fick Arsenal-fans att nicka instämmande.
Enligt Rooney inkluderar listan Patrick Vieira. Ingen chock, eller hur? Duellerna mellan Keane och Vieira på Highbury är legendariska. Men han gick längre och nämnde en specifik Arsenal-spelare som han insisterar var det "kompletta" paketet. Även om han inte namngav hela startelvan, var antydan tydlig: mittfältarna som kunde försvara, anfalla, leda och hota i lika hög grad är en utdöende art.
Det fick mig att tänka tillbaka på den eran. Intensiteten handlade inte bara om teknik; det handlade om närvaro. När man tittar på dagens fotboll ser man specialister. Men på den tiden hade du dessa killar som kunde tunnla dig, och två minuter senare sätta dig i reklamskyltarna. Rooneys lista över "kompletta" spelare handlar inte bara om titlar. Det handlar om en speciell DNA.
Så här skulle jag bryta ner vad som krävs för den listan – och varför Rooneys poäng träffar rätt för alla som växte upp med att titta på Premier League på 2000-talet:
- Keane-standarden: Han var hjärtat i laget. Det spelade ingen roll om det var en regnig onsdag i Bradford eller en Champions League-semifinal i Turin. Hans nivå sjönk aldrig. Taktiskt var han ett geni utan boll.
- Gerrard-faktorn: Den där förmågan att ta tag i en match i strupen. En avgörande kanon, en tackling för att stoppa ett säkert mål, en 60-meterspassning. Han var en armé i en man.
- Vieira-närvaron: Långa ben, ännu längre temperament. Han förenade en bollkonstnärs grace med en gatufighters råhet. När han klev in på planen fick han motståndarna att känna sig mindre.
- Scholes-paradoxen: Rooney nämner honom alltid. Den tyste som inte tacklades, men som ändå styrde varenda match han spelade. Metronomen.
Vad jag älskar med Wayne Rooney Live är att han inte bara sitter där och är artig. Han ger dig den ofiltrerade versionen. Han känner dagens spelare, han kan historien, och han vet att om du sätter en Keane eller Vieira i sitt bästa skick i dagens mittfält, så skulle snacket om "taktiska fouls" se väldigt annorlunda ut.
Självklart är det inte bara i etern som Rooney-namnet dominerar. Det är en ny generation på väg upp. Jag har hållit ett öga på Kai Wayne Rooney, som börjar göra vågor av sig själv i ungdomsleden. Namnet väger tungt, och man ser tekniken där. Det är samma låga tyngdpunkt och det där naturliga målsinnet som vi såg från hans farsa på Goodison Park för alla dessa år sedan. Det är en påminnelse om att arvet inte bara handlar om debatterna vi har på TV – det pågår på gräsrotsplanerna just nu.
I slutändan, oavsett om du tycker att Gerrard var bättre än Keane, eller om Vieira står över dem båda, så är det Rooney har gjort med sitt senaste framträdande att påminna oss om varför vi älskar den här sporten. Det handlar om diskussionerna. Det handlar om nostalgien. Det handlar om den rena fräckheten i att säga att det bara är fem som gjorde det rätt.
Och ärligt talat, om du sitter på en pub i Dublin eller Cork i helgen, kommer du att försöka lista ut vilken den femte spelaren var som Rooney tänkte på innan han hinner dricka upp sin öl. Det är det vackra med The Wayne Rooney Show – den för tillbaka debatten till folket.