Mario Adorf har gått bort: Avsked med en legend inom den tyska filmen
Jaha, då var det här. Beskedet träffar en hårdare än man kunnat tro. Mario Adorf – han fanns liksom alltid där. Oavsett om det var som elak skurk på prärien, som grälsjuk patriark i tv-fåtöljen eller när han i intervjuer med den där skälmska blicken blickade rakt in i ens själ. Igår, den 8 april, somnade han stilla in i sitt hem i Paris, 95 år gammal. En kort tids sjukdom fick ner honom, men den som kände Mario Adorf vet att han inte missade en enda scen förrän i det sista.
Från Eifel-buse till ansiktet för den tyska filmen
Född 1930 i Zürich, uppväxt i det råa Eifel – det formade honom. Pojken utan far som fick bana sin väg med charm och den där otroliga närvaron. Skådespeleriet var ingen slump, utan ren nödvändighet. Han var inte den klassiska hjälten, för han var för äkta. För nära livet. Medan andra kom ridande på vita hästar, spelade han Bruno Lüdke i "Nachts, wenn der Teufel kam" (Om natten när djävulen kom). Det var 1957, och publiken var chockad. Just det var hans grej: kanterna, avgrunderna. Han var skurken man ändå älskade att titta på. När han 1963 i "Winnetou" sköt stackars Nscho-tschi – barnen framför tv-apparaterna tjöt av ilska. Och just det var det som gjorde honom till en riktig stjärna.
Rollen som förändrade honom för alltid
Visst, han kunde ha hamnat i Hollywood. Men han hade ju den där italienska fadern, det där sydländska temperamentet som helt enkelt inte passade ihop med den kärvige tysken. Istället arbetade han med de allra största: Fassbinder, Schlöndorff, Billy Wilder. I Volker Schlöndorffs "Die Blechtrommel" (Blecktrumman, 1979) var han den nazistiske kocken Matzerath – en roll som slutgiltigt befäste hans plats i den europeiska filmens pantheon. Säg vad man vill, men när man vinner en Oscar för bästa utländska film är det minsann något. Mario Adorf var dock aldrig typen som flög iväg. Han förblev pojken från Mayen som bara var jävligt bra på sitt jobb.
- 1957: Genombrottet som tragisk kvinnomördare i "Nachts, wenn der Teufel kam".
- 1979: Ikonen: Alfred Matzerath i Oscar-belönade "Blecktrumman".
- 1980/90-tal: Från skurk till tv-favorit ("Kir Royal", "Der große Bellheim").
- 2024: Hans sista stora framträdande – via video på Tyska tv-priset.
"Det kunde ha varit värre" – Livet som ett konststycke
För några år sedan döpte han sin självbiografi till: "Es hätte schlimmer kommen können – Mario Adorf" (Det kunde ha varit värre – Mario Adorf). Det var typiskt Adorf. Ingen klagovisa, utan en axelryckning med en blinkning. Vid 94 års ålder sade han via videobudskap på Tyska tv-priset, eftersom han inte kunde resa: "Jag antar att det här är det sista priset." Han visste vad det handlade om. Och ändå tackade han sin publik "för den årtionden långa troheten" – det var hans sista budskap till oss. Den här mannen, som gjort över 200 filmer, som kunde skratta med Loriot och Peter Ustinov, förblev ödmjuk ända in i det sista.
Han efterlämnar sin fru Monique, sin dotter Stella och en massa filmer som vi kommer att slänga oss med i vinter. Vare sig det är "Lola", "Rossini" eller kultserien "Kir Royal" – den där Monsignore i "Monaco Franze", det var ett genialiskt drag. Mario Adorf var en människoskildrare. Varken mer eller mindre. Men just det är i vår tid av sömnlösa stjärnor ändå det största. Ha det bra, gamle vän. Och ja, du hade rätt: så illa var det inte. Men utan dig känns det liksom lite tomt.