Canadiens – Hurricanes: En halvdan seger som säger mycket om lagets karaktär
Det finns matcher som lämnar en eftersmak. Gårdagens möte mellan Canadiens och Hurricanes i Centre Bell var en sådan. En 3-2-seger efter förlängning som hade kunnat vara hämtad ur ett Hollywoodmanus för CH, men som om man skrapar lite på ytan avslöjar brister som ledningen måste täppa till snabbt. Ingen panik, här kommer min fullständiga analysguide till matchen.
Historien hade kunnat skrivas på tjugo sekunder. Den tid det tog för Sebastian Aho att stoppa Samuel Montembeault på gästernas första skott. Man hann tänka: "Nej, inte nu igen". Vi känner till melodin, Hurricanes kommer, de kväver spelet, och på en minut är matchen avgjord. Men det här Montreal-laget bestämde sig för att inte följa manus. Reaktionen kom omedelbart, nästan instinktivt. Kirby Dach, efter en sekvens där Nick Suzukis passning skar igenom försvaret som en varm kniv genom smör, kvitterade.
Det som fastnade hos mig var genomgången av hur man hanterar momentum. Vi känner Hurricanes: de spelar system, de kväver. För att slå dem måste man vara beredd att spela fult, vinna närkampsspelet. Under en lång period i den andra perioden gjorde Martin St-Louis grabbar just det. Den där sekvensen i anfallszon där andrafemman snurrade puck i nästan en minut utan att låta Canes andas var ren magi. Det var i den vågen som Juraj Slafkovsky satte 2–0, med ett avslut som Frederik Andersen inte ens såg komma.
Montembeault – matchens hjälp trots förlängningsmålet?
Okej, jag måste nyansera. Seth Jarvis kvittering med 1.37 kvar av tredje perioden? Ett misstag i defensiv täckning som de unga kommer att få titta på hundra gånger på tavlan. Men utan Samuel Montembeault hade vi pratat om en storförlust. Killen var eld och lågor i sista perioden. För ett ögonblick kändes det som att se en röd vägg framför målet. Hurricanes tryckte på, de avlossade totalt 38 skott. Montembeault räddade 36 av dem. Det kallas hur man använder en målvakt för att hålla sig kvar i matchen: man låter honom göra sitt jobb, och han håller dig vid liv till förlängningen.
Och där, låt oss prata om den där förlängningen. Ett powerplay efter en tveksam utvisning. Och det är Mike Matheson, säsongens stora skurk i vissa ögons tyckande, som kliver fram. En feint, ett skott i krysset. Matchen slut. Det är sådana här segrar som formar ett lag. Vi såg ett kollektiv som inte gav upp, inte ens när benen var tunga mot ett av ligans mest fysiska lag.
Vad du ska ta med dig inför nästa utmaning
Om jag skulle göra en snabb guide inför nästa match skulle jag peka på tre nyckelelement som jag observerade:
- Powerplay-spelet är fortfarande på väg. Ja, det gav segermålet, men dessförinnan hade enheterna stora problem att ta sig in i zon under mer än två minuter. Mot ett disciplinerat lag som Carolina är det en avvikelse som kostar.
- Offensiv bredd finns där, men är skör. De två förstakedjorna höll ställningarna, men fjärdekedjan var helt utspelad i puckinnehav. I ett slutspel gör sådana detaljer skillnad.
- Fysisk intensitet. Vi stod emot trycket från Carolinas tunga spelare. Det var ett test som man klarade med råge. Om CH kan upprepa den här intensitetsnivån varje kväll pratar vi inte om en överraskning, utan om en bekräftelse.
Så ja, två poäng i ryggen är alltid skönt. Men det jag gillade mest var vad den här Canadiens – Hurricanes-matchen visade: ett lag som inte faller isär när det blåser motvind. För några månader sedan hade vi förlorat den här matchen med 5–1 efter Ahos tidiga mål. Igår såg vi karaktär. Och det är grunden för allt. Nu gör vi om det imorgon, med samma hunger, och så får vi se om vinstguiden följs till punkt och pricka.