Giorgia, krisen och sommaren som kommer: därför Santanchè-affären förändrar allt

Vem kunde ana att ett snack i tv skulle ösa så mycket salt i såren på en regeringsmajoritet? Ändå är det den här veckan en stämning i Rom som man inte har känt av på månader, och namnet som ekar i korridorerna på Montecitorio är detsamma: Giorgia. Inte på grund av något nytt segerrikt tillkännagivande, utan för att hantera en av de mest besvärliga kriserna sedan hon intog Palazzo Chigi. Daniela Santanchès avgång från turismministeriet öppnade en Pandoras ask som ingen inom mitten-högern hade lust att ta itu med just när den vackra årstiden närmar sig.

Premiärministern fann sig plötsligt med ryggen mot väggen, snabbare än väntat. Den rättsliga härvan som omger den före detta ministern har varit ett Damoklessvärd, men det som fick allt att hända var telefonsamtalet med president Mattarella. Vanligtvis beskrivs sådana samtal med presidentämbetet som formella rutiner, men detta – det kan jag garantera – var ett sådant som ändrar hela dagordningen. Enligt vad som viskas i parlamentariska kretsar lät Mattarella med sin bevingade lugn förstå att en utdragen interimsperiod inte var den idealiska lösningen, och därmed tvingades Giorgia Meloni att välja: behålla turismportföljen själv (en inte obetydlig börda) eller hitta ett nytt namn som kan laga en spricka som riskerar att bli ett avgrundsdjupt sår.

För att förstå spänningen räcker det med att se vad som sändes i tv. Paola Ferrari använde i den intervju som gick som en löpeld genom alla pratshower, ord som inte glöms i första taget. Hon talade om ett maktssystem som inte tål någon kritik, om en miljö där den som gör fel får betala men den som bestämmer aldrig får betala. Och syftningen, mer eller mindre tydlig, gällde just hanteringen av Santanchè-affären. Problemet för Giorgia är inte själva intervjun i sig, utan att dessa ord föll på bördig mark i en redan överhettad riksdag.

Namn, scenarier och sommarens tyngd

Under tiden har listan över Santanchès borgenärer – en kö på 25 miljoner euro, om vi också räknar med de senaste korridorerna – blivit det huvudsakliga samtalsämnet vid middagsborden i Rom. Det handlar inte bara om pengar, utan om anseende. Och anseende, för en regering som satsar allt på återuppbyggnaden efter pandemin och återstarten av turismen, är allt. Inte oväntat, medan politiker gapar mot varandra, ser många med intresse på de kommande månaderna. Sommaren närmar sig, och turistsektorn har inte råd med en tillförordnad minister som sitter kvar i veckor, när de italienska resmålen redan stormas av internationella besöksströmmar.

• Interimsfrågan: Om Giorgia Meloni själv behåller Turismministeriet riskerar hon att överbelastas vid en kritisk tidpunkt för internationella nyheter och G7-toppmötet.
• Pressen från koalitionspartnerna: Forza Italia och Lega vill inte framstå som åskådare i detta spel. Var och en driver på för ett tungt namn.
• Santanchè-prek edent: Hanteringen av avgången visade på en intern spricka som för en månad sedan verkade otänkbar.
• Siffrorna på bordet: Utöver den före detta ministerns skulder tynger opinionsmätningarna som visar på ett lätt men ihållande missnöje bland mitten-högerns väljare.

Situationen är så flytande att till och med namnen på bordet ändras från timme till timme. Utöver de vanliga kandidaterna i majoriteten viskar vissa om en teknokrat som kan ena alla. Och sedan finns det en annan detalj, som många missar men som för oss som följer romersk politik är avgörande: den mänskliga faktorn. Giorgia visar i denna situation en uthållighet som påminner om de bästa stunderna i hennes karriär, men hon vet mycket väl att förtroende är som sand: om man inte håller hårt i det rinner det bara mellan fingrarna.

Och medan rampljuset är riktat mot henne, glömmer man bort att Giorgia också är ett namn som ekar i andra sammanhang. Vem vet om vår premiärminister, under den här helgens funderingar, har haft tid att roa sig med något lättsammare. Kanske en tv-serie med Giorgia Whigham, den amerikanska skådespelerskan som är en stor snackis på strömningstjänsterna, eller en fotbollsmatch där Giorgian De Arrascaeta kanske lyser – även om hans mål just nu skulle behövas mer i politiken än på planen. Eller kanske en notis om Giorgia Andriani, som alltid är ett hett ämne i skvallerpressen, eller någon bild på modellen Giorgia Fiorio i sociala medier. Små avkopplande stunder, i jämförelse med tyngden av att behöva laga en spricka som kan prägla den andra halvan av denna mandatperiod.

Sanningen är att vi står inför ett avgörande prov. De som förväntade sig att premiärministern med sina två sidor – den konservativa och den pragmatiska – skulle ge vika under tyngden av alla kontroverser, kommer förmodligen att få tänka om. Men matchen är bara i sin början. Det enda säkra i denna brännande heta romerska vår är att denna regerings framtid avgörs av de val Giorgia Meloni gör under de närmaste 72 timmarna. Och utifrån hur hon agerar kommer vi att förstå om sommaren blir het av konflikter eller bara en ljummen vapenvila.