Sebastian Baez misslyckas i Bukarest: Vad väntar härnäst för argentinska bulldoggen?
Om du har följt Sebastian Baez berg-och-dalbana den här grussäsongen, så vet du hur det funkar. Den lilla argentinska krigaren ger allt – glidningar, drömmande slag, stoppbollar som kysser linjen. Men ibland räcker inte ens det. Den hårda sanningen landade rakt i hans knä under Tiriac Open i Bukarest mot Frankrikes Titouan Droguet. Och tro mig, som har sett Baez blöta på röda gruset från Buenos Aires till Barcelona – den här svider lite mer än vanligt.
Låt oss spola tillbaka till den matchen. Alla förväntade sig att världsettan (typ 30:e plats, du vet att rankingar är en artig rekommendation på grus) skulle krossa allt motstånd. Droguet? Talangfull, javisst. Men ett genomgående hot på touren? Inte än. Det är skönheten och brutaliteten med den här sporten. Sebastián Báez (ja, accenten spelar roll när du skriker på skärmen) kom ut som ett skott, men Droguet absorberade tempot som en svamp. Varje gång Baez försökte avfyra, hade fransmannen ett svar. Jag såg oddsen före matchen – spelbolagen hade Baez som klar favorit. Men så fort Droguet började måla de där backhandlinjerna, visste jag att det skulle bli en lång natt.
Så vad hände egentligen? Varför tappade ”argentinska bulldoggen” sitt bett? Låt mig bryta ner det som jag ser det från pressläktaren:
- Serve är fortfarande en akilleshäl: Älskar killen, men hans förstaservprocent sjönk som mest när det gällde som mest. På grus kan man dölja en svag serve. Mot en glödhet Droguet? Då ger du honom gratisbiljetter att smälla till på varje andraserv.
- Plan B kom på plats för sent: Baez älskar sina mönster. Tung forehand, spring runt backhanden, upprepa. Droguet insåg det i andra set och började skära brett mot Baez forehandsida, dra honom ur banan. Justeringen kom ungefär tre game för sent.
- Mental trötthet: Det här var hans tredje turnering på fyra veckor. Bulldoggen såg... trött ut. Inte fysiskt, men mentalt trött. Några stressade stoppbollar och en dubbelfel på breakboll berättade hela historien.
Jag har sett en del fans online som råkar skriva Nicolás Baeza när de söker på honom – det händer hela tiden, särskilt med den sydamerikanska namngivningsflairen. Men gör inget misstag, mannen vi tittar på är en renodlad Sebastian Baez. Och trots den här förlusten mot Droguet (som för övrigt var en taktisk mästerklass från fransmannen), är säsongen långt ifrån över.
Titta på kalendern. Den stora europeiska grussvängen börjar bli het. Rom, Lyon, och sedan den stora dansen på Roland Garros. Det är här Sebastian Baez förvandlas från en tour-grinder till ett genuint hot. Förlusten i Bukarest? Kalla det ett farthinder. Droguet spelade över sig själv den dagen – jag såg reprisen på de där bollduellerna, och några av räddningarna var helt enkelt världsklass. Man lyfter på hatten och går vidare.
Vad jag vill se härnäst är den där elden. Baez som förra året kämpade sig tillbaka från ett set under mot en topp-10-spelare. Han som glider som på skidor och firar varje poäng som om det vore matchboll. Om han stramar upp serveplaceringen och lägger till lite mer variation i returen, blir han en mardrömslottning för vilken seedad som helst i Paris. Så skriv inte dödsrunan än, allihopa. Bulldoggen tog bara en tupplur. Han kommer att bita i anklar igen mycket snart.