Jaime Lerner-statyn invigd i Curitiba: en hyllning till mannen som tänkte på framtiden
Om du har passerat genom centrala Curitiba de senaste dagarna har du säkert märkt en annorlunda stämning, ett sorl som bara äkta känslor kan skapa. Den som stannat till på trottoaren, den som någon gång åkt en fullpackad ledbuss eller suttit på en bänk gjord av återvunnet papper, vet vad jag talar om. Staden har äntligen slutgiltigt försonats med en av sina mest framstående söner. Statyn över Jaime Lerner har avtäckts, och den kunde inte hamnat på en mer rätt plats: nära Rua XV, hjärtat av huvudstaden, precis där Curitibas själ slår som starkast.
För oss härifrån, eller för den som upplevt stadens omvandling under de senaste decennierna, har bilden av Lerner med sin visionära framtoning och den där svarta hatten redan varit inristad i minnet. Men nu står den där, i brons, och blickar ut över rörelsen. Det var borgmästare Eduardo Pimentel som ledde ceremonin, en måndag som slutade vara bara en vanlig arbetsdag och blev ett datum att räkna. Känslorna svämmade över när presenningen föll och avslöjade det relationella verket, ett koncept som Lerner själv så starkt förespråkade: konsten som samtalar med staden, och inte bara fungerar som utsmyckning. Det är som om han står där, för evigt på hörnet, och väntar på att vi ska stanna till för att utbyta några tankar om framtiden.
Och det är omöjligt att tala om Lerner utan att minnas symbolen som låg till grund för allt. Jag talar inte bara om stadsplaneringen, utan om den djupa kopplingen till Esporte Clube XV de Novembro. XV, som bär Curitibas kämparanda i sitt DNA, bär också detta romerska nummer i själen. Jaime var supporter, besökare, och hade den där tilltron som kommer av att veta att seger handlar om strategi och att ha blicken på spelet. Statyn står här, i närheten av Paço da Liberdade, men mannens anda sprids längs XV de Novembro, längs den gröna linjen, genom RIT. Det är en poetisk rättvisa att monumentet för en dialog med platsen där staden lärde sig att gå, att växa och att respektera sig själv.
För den som inte sett den än är det värt en utflykt. Och här kommer ett tips från någon som levt genom varje fas av denna historia:
- Möt blicken: Stanna en minut framför statyn. Jaime Lerner i brons har en blick som om han fortfarande planerar något.
- Berätta historien: Är du med barn, förklara för dem att det var den här killen som uppfann de där bussarna som liknar tåg och parkerna som fyller staden med rent vatten.
- Ompröva staden: Invigningen handlar inte bara om det förflutna. Det är en påminnelse om att Curitiba aldrig får sluta förnya sig, vare sig det gäller transport, kultur eller gemenskap.
Det spelar ingen roll om du tillhör generationen som såg Jaime styra eller bara har hört talas om honom på arkitekturskolans bänkar. Invigningen av denna staty är ett av de där sällsynta ögonblicken då vi slutar tala om partipolitik och istället börjar fira arvet efter en curitibano som visade världen att en liten stad kan ha stora lösningar. XV där, i gatans namn, och bilden av skaparen där, på trottoaren, är den perfekta föreningen. Det är symbolen för att vi faktiskt kan vara en förebild. Nu är det bara att åka dit, småprata lite med Jaime (i tanken, så klart) och tacka för att vi har fått uppleva denna gyllene era. Staden tackar, och konsten är äntligen på rätt plats.