Stefan Raab som Ken: Därför påminner han om Donald Trump och återkomsten av lägerelden
Så, ni kära vänner, nu måste vi prata allvar om Stefan Raab. Där sitter man framför tv:n i helgen, slår på „Wer weiß wie wann was war?“, och plötsligt får man en känsla: Är det här en tillbakablick på 90-talet, eller har vi just gjort en utflykt in i amerikansk politik? Jag säger er, Raab i sin nuvarande roll – den där helt överdrivna, blonderade Ken – han har något. Och jag har en tanke som jag bara måste dela med mig av.
Dipl.-Med. och Big Head: En hyllning till de Bekloppta
För alla som kanske bara börjat titta på tv i Österrike igår: Den här killen som nyligen studsar runt som ett levande meme i frågesporten, det är Stefan Raab. Mannen som gav oss sena nätter med „TV total“. Mannen som skänkte oss „Big Head“. Mannen som som „Dipl.-Med. Stefan Raabe“ berikade det tyska språket med ytterligare en fullständigt onödig men fantastisk doktorsvärdighet. Och det är just det som är poängen: Den här nya Ken han spelar, den är ingen flopp. Det är en mästarklass i självdistans. Han tar hela formatet, denna generationsduell, och vänder upp och ner på det bara genom sin blotta närvaro. När han står där i den där plast-gubbe-outfiten, så finns hela hans historia med i bilden: „Die Bekloppten“ (De knäppa), de legendariska boxningsmatcherna mot Regina Halmich, den absoluta vissheten om att man kommer att få höra „Du gewinnst hier nicht die Million bei Stefan Raab“ (Du vinner inte miljonen här hos Stefan Raab) långt innan kvällen börjar bli det minsta tråkig.
Lägerelden brinner igen: Med Schöneberger och den gamla andan
Som man hör viskats bakom kulisserna pratade de två nyligen med varandra – Raab och Schöneberger. Och då nämndes ett begrepp som direkt tände gnistor hos mig: „Lägereldens återkomst“. Det är precis det här! Känslan av att man förr som tonåring eller ung vuxen satte sig framför tv:n och visste: Nu händer det något. Här är någon som inte bara levererar den släta, perfekta tv-världen, utan som ställer sig där och helt enkelt spelar pajas. Och det är precis det han gör nu igen. Han spelar Ken så överdrivet, så påträngande bra att det nästan blir obehagligt – men på bästa möjliga sätt. Det är den där speciella känslan som man ofta saknar i dagens tv-landskap.
- Frisyren: Den där perfekt formade plasthårsväxten är förstås en tydlig blinkning till „Big Head“ från hans tidigare sketcher. En hyllning till hans egen karriär.
- Attityden: Det där självsäkra, nästan arroganta flinet? Där påminner han faktiskt lite om Donald Trump. Inte politiskt, förstås, utan i den där stilen: „Jag är chefen här, jag har koll, och om jag inte har det så spelar det ändå ingen roll.“
- Rösten: När han som Ken tar över programledarrollen, det där lätt monotona men otroligt närvarande sättet – det är ren „Raab & Die Bekloppten“-nivå. Helt enkelt tidlöst struntprat av högsta klass.
För oss i Österrike är det alltid en speciell relation med tyska underhållare. Antingen går de inte hem här, eller så blir de kulturskatter. Stefan Raab tillhör helt klart den andra kategorin. Oavsett om det är „Bundesvision Song Contest“, duellerna med kollegorna på Pro7 eller nu den här comebacken som Ken – vi är med på noterna. Och ärligt? Jag är glad att han är tillbaka. Inte för att vi nödvändigtvis behöver en frågesportsvärd till, utan för att den här „lägerelden“, den här obekymrade, intelligenta galenskapen, helt enkelt är balsam för själen. Det är skönt att veta att Dipl.-Med. Stefan Raabe fortfarande har tillståndet att få vara korkad – och att han använder det med full avsikt och en nypa trumpesk fräckhet. Vi ser fram emot de närmaste veckorna, herr Raab. Vi har fjärrkontrollen i högsta hugg.