Ron Howards överraskande erkännande om sin egen 'skavank' – och varför vi fortfarande älskar honom

Låt oss vara ärliga – när du hör namnet Ron Howard tänker du inte direkt på vild abandon eller kaotisk genialitet. Du tänker på stadigt, innerligt berättande. Den typen av filmer som din pappa gråter till under sista akten. Men mannen själv? Han har precis erkänt att det finns en påfallande skavank som löper genom hela hans karriär. Och ärligt talat, det är lysande att höra honom säga det.

I ett sällsynt och ogarderat samtal erkänner den förre Opie Cunningham, numera Oscar-belönade regissören, att hans största svaghet faktiskt kan vara... att han försöker för hårt att få allt rätt. Ingen överdrift. Mannen som gav oss Apollo 13, A Beautiful Mind och Frost/Nixon säger att han ofta varit så rädd för att ställa till med oreda att han glömmer att släppa in oredan. "Jag har alltid velat ha kontroll", erkänner han. "Men kontroll är inte alltid vad en scen behöver." Du kan nästan höra varje indie-filmare i Shoreditch nicka frenetiskt.

Det är ett förvånande stycke självspäkning från en kille som varit med i leken sedan han var ett småbarn. Minns du Ronald Howard? Nej, inte skådespelaren från 1950-talet – jag pratar om lille Ronny, som spelade Opie i The Andy Griffith Show vid fem års ålder. Just det: han har regisserat sitt eget liv sedan innan de flesta av oss kunde knyta skorna. Och ändå, efter alla Oscarsstatyetter och kassasuccéer, anser han att hans filmer saknar en viss... farlig gnista.

För att vara rättvis, han har en poäng. Tänk på hans filmografi. Den är full av vackert hantverk och känslomässigt intelligenta bilder. Men när var senaste gången en Ron Howard-film verkligen chockade dig? Precis. Det är den skavank han pratar om – en tendens att slipa ner de vassa kanterna tills allt passar precis perfekt.

Ta en promenad längs minnenas allé, så ser du vad jag menar:

• Grinchen - DVD – Jim Carrey som flippar ur i grön päls. Howards version är underbart knasig, men även då känner du det familjevänliga skyddsnätet under. (Ändå är den DVD:n en julstapel i miljontals brittiska hem – inklusive mitt.)
• Willow DVD-rea – Ah, fantasy-ruschen från 1988 som gav upphov till tusen "pick"-skämt. Du kan fortfarande hitta Willow-DVD:er i reabackar runt om i Sverige, och ärligt? Klicka hem en. Det är ren, opretentiös underhållning. Men Howard har själv antytt att han önskar att han hade drivit de mörka fantasy-inslagen längre.
• Da Vinci-koden 10-årsjubileum – Här har vi en märklig best. Återutgåvan 2016 (som markerade ett decennium av Tom Hanks som springer genom europeiska kyrkor) påminde oss om hur slick och polerad Howard kan vara. Det är en thriller som sällan thrillrar. Men den sålde som smör. Ja, säg det.

Vad jag älskar med detta erkännande är tajmingen. Precis när vi ser en våg av regissörer som inte ber om ursäkt för någonting, väljer Ron Howard – den snällaste mannen i Hollywood – att offentligt flagga för sitt eget så kallade misslyckande. Det är nästan gulligt. Han försöker inte vara kantig eller söka kontroverser. Han är bara... Ron. Och kanske är det den verkliga magin.

För här är grejen: den där "påfallande skavanken" – behovet av kontroll, den polerade ytan – det är också anledningen till att hans bästa filmer fungerar. Apollo 13 vore inte samma nagelbitare utan hans tvångsmässiga uppmärksamhet på detaljer. A Beautiful Mind levererar sina känslomässiga slag just för att han aldrig låter kaoset överväldiga berättelsen. Så kör på, Ron. Fortsätt vara så förbaskat prydlig. Vi fortsätter att titta. Och nästa gång du rensar ut de där gamla Willow-DVD:erna, spara en åt mig.