Shia LaBeouf i Rom: Halvnaken, förvirrad – och ändå det där ögonblicket av sanning
Rom, i slutet av mars. Den gamla staden ångar fortfarande efter regnet, och medan de flesta turister artigt beundrar fontänerna utspelar sig en scen i en hotellkorridor som bara kan ha en enda upphovsman: Shia LaBeouf. Lättklädd, med en blick någonstans mellan trans och hypervaken, strosar han längs korridoren. Enligt uppgift cirkulerar bilder från händelsen som nu går virala – så klart. Men ärligt talat: den som fortfarande blir förvånad över det här namnet har levt under en sten de senaste åren.
Mannen i fråga har numera blivit en egen konstform. Någonstans mellan metodskådespeleri på övervarv, offentliga sammanbrott och de där stilla, nästan heliga ögonblicken av ånger. Och just den här spänningen gör honom så förbannat intressant för oss här i Sverige. Vi älskar ju den här blandningen av geni och galenskap, eller hur? Kollegan Shia LaBeouf var i den eviga staden – och som vanligt följde kaoset tätt i hälarna.
Inget djungelcamp, desto mer italiensk lyx
Medan kvällspressen dreglar över det "halvnakna" framträdandet slås jag av något annat. Det handlar inte bara om uppträdet. Det är den där oemotståndliga driften att provocera, för att i nästa andetag visa en sårbarhet utan filter. Minns ni Shia LaBeouf LIVE-fenomenet? Då han satt tyst i timmar i en papperspåse, bara för att dra på sig publikens ilska? Det här är uppföljaren. Fast den här gången med bättre espresso.
Från hotellkretsar hörs att personalen mest verkade irriterad medan Shia gjorde sina varv. Var det för ett nytt projekt eller bara "Shia being Shia"? Jag tror på både och. Killen har en talang för att sudda ut gränsen mellan performance och verklighet så till den grad att man som betraktare aldrig vet om man ska skratta eller ringa någon som kan hjälpa.
Den andra sidan: tårar, hetta och en gripande sanning
Visst, bilderna från Rom är det som genererar klick. Men den som bara fokuserar på det missar andra akten. Nyligen väckte en intervju uppmärksamhet där Shia LaBeouf fäller en tår medan han äter extremt starka kycklingvingar. Där sitter han, vingarna blir hetare och hetare, och plötsligt brister det för honom. Ingen tillgjordhet. Bara killen från Los Angeles som med tårar i ögonen pratar om sitt liv.
Och så har vi "I Am Jewish: Personal Reflections Inspired by the Last Words of Daniel Pearl". En film som går helt under radarn hos skvallerpressen, men som väger så tungt innehållsmässigt. Shia som brottas med sin identitet, med de sista orden från en mördad journalist. Det här är inte den galna killen från memes. Det här är en konstnär som utforskar avgrundsdjupen i den mänskliga själen. När han vandrar genom korridoren i Rom bär han förmodligen lika mycket av det med sig som vi aldrig kommer att förstå.
Varför vi här i Sverige bryr oss
Ärligt talat: vi har kanske färre paparazzis här än i Rom eller Hollywood. Men vi förstår oss på äkthet – eller den nådiga kampen för att uppnå den. Shia LaBeouf är för mig sinnebilden av den moderna, splittrade konstnären. Han gör tre saker samtidigt:
- Provocerar: Med framträdanden som får folk att gå i taket (se de senaste scenerna i Rom).
- Framträder: Oavsett om det är på vita duken eller i verkliga livet, han lämnar scenen aldrig.
- Reflekterar: I projekt som "I Am Jewish", som visar att det finns mer här än bara kaos.
Om han i Rom bara höll på att spåna ur eller om han återigen ville hålla upp en spegel för oss alla – det lär vi nog aldrig få veta. Men det är just det som är tjusningen. I en tid där alla influencers måste vara perfekt stylade och påstått lyckliga, är Shia LaBeouf den sista stora oförutsägbara. Jag ser fram emot vad som kommer härnäst. Huvudsaken är att han åtminstone har skorna på sig nästa gång. Rom är trots allt känt för sina kullerstenar.