Harry Hole är tillbaka: Därför är “Djävulsstjärnan” årets mest efterlängtade serie
Tystnaden har varit öronbedövande. För oss som följt Jo Nesbøs spårhund sedan första sidan, som sett filmatiseringarna komma och gå, har längtan efter Harry Hole varit ett ständigt sug i magen. Men nu jävlar. Den slutkörda, briljanta och alltid lika oförutsägbara detektiven är tillbaka på rutan – och han har med sig en historia som får förra årets alla deckare att blekna.
En man på ruinens brant
Ingen har väl egentligen trott att Harry Hole skulle dyka upp med putsade skor och en nystrukning skjorta. Den här gången går ryktet om att han är mer uppsliten än någonsin – en skugga av sig själv, kantad av misslyckanden och gamla synder. Och precis när alla har avskrivit honom, viskar folk i korridorerna att han är den enda som kan lösa det omöjliga fallet kring “Djävulsstjärnan”. Det är den där magiska kontrasten jag har saknat mest: en hjälte som är helt jävla trasig, men ändå oumbärlig.
Ellen Helinder tar över – och det blir kaos
Det har surrats i tv-branschen i månader, och nu är det bekräftat: Ellen Helinder gör rollen som Beate Lønn. För oss som läst böckerna vet vi att Lønn inte är någon bisittare. Hon är en nagel i ögat, en moralisk kompass som pekar åt alla håll samtidigt. Helinder, med sin förmåga att vara både ömsint och skrämmande intensiv, kommer att riva ner väggarna. Jag såg henne på Dramaten för ett par år sedan, och hennes närvaro på en scen är ren råstyrka. Att se henne möta Harry Hole blir som att släppa lös två stormar i samma rum.
Demoner i ljuset – Joel Kinnamans verklighet
Det är ingen hemlighet att skådespelare på den här nivån betalar ett pris. Joel Kinnaman, som många av oss minns från sina tidigare hårdkokta roller, har själv varit öppen med sin kamp. Han har berättat att psykedeliska droger hjälpt honom att hantera sina egna inre demoner och att kunna prestera när trycket är som störst. När jag hör det slås jag av parallellerna till Harry Hole. Karaktären och skådespelaren speglar varandra – båda kämpar mot samma mörker, bara på olika sidor av kameran. Den uppriktigheten smittar av sig på duken, det kan jag lova.
Vad som gör “Djävulsstjärnan” till ett måste
Många har försökt fånga Nesbøs råa, norska melankoli, men de flesta har misslyckats. Den här produktionen – som viskar man i korridorerna har hämtat inspiration från den nya vågen av mörk actionthriller – siktar inte bara på att berätta en historia, utan att skapa en hel värld. Här är de fyra ingredienserna som får mig att tro att detta blir den bästa versionen av Harry Hole någonsin:
- Slagsmålen känns verkliga: Ingen balett. Bara blåmärken och andnöd.
- Relationen till Beate Lønn: Inte ett bispår, utan själva hjärtat i dramat.
- Ingen censur: De har vågat behålla det deprimerande, komplicerade och rent ut sagt obehagliga.
- Tempot från helvetet: Ingen utfyllnad. Varje scen är en käftsmäll.
Så här ligger det till: om du någonsin gillat deckare, eller bara vill se en man brottas med sina egna spöken medan han jagar en seriemördare, då finns det bara en adress. Harry Hole är tillbaka – argare, fulare och mer fascinerande än någonsin. Gör dig redo för “Djävulsstjärnan”. Det här kommer att svida, på bästa möjliga sätt.