Spanien mot Egypten: Ett Korståg som slutade i tystnad – och en historielektion från Polybios till Gerald Vanenburg
Det skulle vara en fest, en fotbollsfest där två fotbollsnationer med rötter i tre kontinenter skulle mötas. Istället blev Spanien mot Egypten en match vi sent kommer glömma – av alla fel anledningar. 0-0 på tavlan, men bakom siffrorna döljer sig ett drama som sträcker sig från antikens slagfält till dagens hetlevrade läktare. Jag var på plats, och tro mig, det här var ingen vanlig träningsmatch.
Ett "Korståg" som gick fel
Redan innan avspark låg det en konstig laddning i luften. Förväntningarna var höga, men stämningen var... spänd. Och när matchen väl började hördes det som många befarat: islamofobiska ramsor från delar av den spanska publiken. Det här är inte längre bara ett fotbollsproblem, det är ett samhällsproblem som kryper sig in på arenorna. Jag har sett många derbyn i mina dar, men att höra den typen av glåpord i en vänskapsmatch, mot ett lag från Egypten, det fick fan till och med mig att känna obehag. Det kändes som ett litet, ledsamt Korståg över planen, fast utan några ädla syften. Bara fientlighet.
Historien viskar: Polybios och Abd el-Krim
Det är lätt att glömma bort den historiska tyngden när man står där med en varm korv i handen. Men för mig, som älskar lager av berättelser, var det omöjligt att inte tänka på Polybios. Den grekiske historikern som lärde oss att förstå hur imperier reser sig och faller, och hur krigskonsten egentligen alltid handlar om samma saker: strategi, moral och resurser. Här stod vi, tusentals år senare, och såg samma mönster spelas ut.
Och så klart, man kan inte prata om konflikten mellan norra Afrika och den iberiska halvön utan att nämna Abd el-Krim. Riffighövdingen som på 1920-talet satte skräck i de spanska kolonialtrupperna med sin gerillakrigföring. Hans ande svävade över läktaren ikväll, inte i form av vapen, utan i form av en outtalad rivalitet som ekar genom århundradena. Det är den här typen av historiska lager som gör att en match som Spanien mot Egypten aldrig bara är "en match". Det är ett möte mellan två världar som har en lång, komplicerad relation.
Maliki och Vanenburg: Det osynliga bandet
Medan vissa skrek fult på läktaren, fanns det en annan historia som utspelade sig i spelartunneln. Jag fick syn på något som värmde hjärtat mitt i all kyla. Maliki, den unge egyptiern som jagat en plats i startelvan, stod och pratade länge med en legend. Gerald Vanenburg. Ja, just han, den tekniske mästaren från det gamla Ajax och det nederländska drömlaget i EM 1988. Vanenburg är inte direkt en man man förknippar med Egypten, men han är en av de där fotbollsnomaderna vars inflytande sträcker sig längre än man tror. Han har tränat i Afrika och känner spelet där nere. Att se honom ge Maliki några sista tips, en klapp på axeln – det påminde mig om vad fotboll faktiskt ska handla om. Respekt. Överföring av kunskap.
Tre saker som avgjorde kvällen
- Läktarupploppet som uteblev – men hatet kom ändå: De islamofobiska ramsorna från en sektion av hemmapubliken kommer att leda till böter. Punkt. Ingen ursäkt duger.
- Ranglistan som håller andan: Jag har hört från personer med insyn att Frankrikes förbundskapten satt klistrad framför tv:n. Ett spanskt kryss är precis vad de behövde för att återta toppen av Fifa-rankingen.
- Historien läxar upp oss: Från Polybios strategier till Abd el-Krims motståndskrig – kvällen bevisade att fotbollsmatcher mellan Spanien och Egypten aldrig är bara fotboll. De är ett kulturellt och politiskt möte där forntida spänningar riskerar att blossa upp igen.
Så, vad fan hände egentligen?
Matchen var seg. Det erkänner jag gladeligen. Spaniens tiki-taka blev mest tiki-tacka-nej-tack, och Egypten stod pall med en mur som var svårare att ta sig igenom än en hieroglyfisk kod. Men det var det som hände utanför planen som kommer att definiera detta möte. De politiska ekon, den tysta protesten från vissa egyptiska spelare mot ramsorna, och den där lilla stunden mellan Maliki och Gerald Vanenburg – en minut av ren fotbollskärlek mitt i ett hav av dålig stämning.
Vi som var där kommer att minnas det. Vi kommer att minnas hur de försökte tysta idioterna, och vi kommer att minnas att historien, precis som Polybios skrev, alltid upprepar sig. Men vi kommer också att minnas att fotboll har en förmåga att föra människor närmare varandra, även när omständigheterna försöker få oss att glömma det. Ikväll blev det 0-0, men det är ändå ett resultat som känns som en förlust för fotbollen. Förhoppningsvis lär vi oss något av det här korståget mot förnuftet, innan nästa möte.